Drömen om en alldels egen hund blev sann, det var något jag aldrig trott skulle hända på långa vägar. Men till slut fick jag veta att jag skulle få skaffa en egen hund.

Att valet föll på border collie är något jag länge funderat över, men jag kollade på många olika raser och som liten minns jag att jag fick kolla på vallning på sommrana och jag minns att jag blev kär i en bekants border collie och efter det var jag fast, det var en border jag ville ha.

Vallning har alltid varit något jag velat testa på och hålla på med, det är liksom en helt otrolig gren att bara sitta och titta på. Att se sammarbetet och kommunikationen mellan förare och hund.

När sedan Gina flyttade hem hos mig, blev inget sig likt. Hon var en helt galen valp som skulle göra allt på sitt sätt, hon var nyfiken till tusen och helt orädd. Sprang fram genom både snö och gräs så fort benen bar.

Just när vi börjat komma igång med träningen så hände det som inte fick och mardrömmen var ett faktum. Vi var ute på en kvällspromenad då Gina sprang en bit framför mig och busade med snöklimpar precis som vanligt, då hon hoppade upp på en snökant och i andra sekund försvann. Paniken växte innom mig och i nästa stund hörde jag bara någon som skrek. Det var ett skrik jag sent kommer glömma.

Då jag till slut hunnit fram till henne så ser jag hur hon ligger i ett stort hål bredvid en storvägsten, försökte få upp henne och i ren chock och panik lyckas hon bita mig men jag fick ändå upp henne på något obegripligt sätt och synen jag möter får mig att gråta.

Hennes högra bakben bara hängde i luften och jag visste att benet var av. Tur att jag inte var alls långt hemifrån så snabbt mina ben bar sprang jag med henne i famnen. Medans jag grät helt hysteriskt ringde mamma veterinären som hade jour, men vi fick ändå komma in. Vi kastade oss in i bilen, körde alldeles för fort och de där fem milen bara flög förbi.

Väl hos veterinären kunde man konstatera att Gina hade brytit benet strax ovanför patellan. De la fast en skena runt benet och på morgonen därefter skulle vi åka till Gammelstad där de skulle operera henne så det var bara att sätta sig i bilen någon timme senare för att lämna dit henne.

Jag var hysterisk fram tills jag fick samtalet som sa att Ginas operation lyckats bra. Hon fick stanna kvar på observation och sedan fick hon komma hem. Några dagar efter att hon kom hem så fick hon plötsligt rejäla smärtor och något sa mig att något var fel. Vi fick åka in under jourtid ännu en gång och det visade sig att hon fått en blödning i benet så vi var tvungna att lämna kvar henne där igen.

Vi fick hem henne igen efter en ny operation. Gina var tvungen att vara still och fick knappt röra sig alls utan hon blev nästan helt burbunden.

Vi åkte in på koll en gång i veckan för att se så att benet skulle läka rätt, vilket det gjorde fram tills det att hon började röra sig igen. Trots upprepade försök med Water Walk så ville inte benet läka som det skulle så hon fick genomgå en operation igen.

Samma efter denna operationen benet började läka fel, Gina började gå omkull bara sådär, gå in i saker och ting. Det visade sig att hennes kors blivit felbelastat och efter det vet.besöket var det inte mycket jag längre kunde göra mer än åka hem och fundera på vad jag skulle göra.

Efter flera tanke stunder om vad som var rätt och fel kom jag fram till att det inte var rätt att låta henne leva på det sättet, hur ont det än gjorde för mig.

Jag har flera gånger funderat på om det var egoistiskt att låta henne genomgå allt detta eller inte. Kanske var det de, kanske inte - det jag vet är att jag ville göra allt för att få min hund frisk.

Med hennes ringa ålder på 1 år och 1 dag fick hon vandra vidare. Jag saknar dig än idag!

Sov gott du kära

2005-10-21
-
2006-10-23