Brasse
Brasse |
Namn: Brasse |
Brasse flyttade hem till mig av en ren slump. Då han kom till mig var han väldigt skygg och rädd av sig, tog inte det minsta kontakt med mig utan han bara satt intryckt i ett hörn. Efter att jag sedan bara suttit i mitten av rummet på golvet i flera timmar så vågade han sig försiktigt fram till mig. Från och med den dagen har vi varit bästa vänner, sen den dagen så blev jag Brasses trygghet. Han följde mig som en skugga och skulle vara överallt där jag var.
Det har varit ett hårt slit, många tårar och massor med tid som lagts ner för att få Brasse att fungera. I dag så fungerar han bra i olika miljöer, trivs och tyr sig till människor och har inte alls specielt mycket spår kvar från sitt tidigare liv och det är inte ens på långa vägar samma hund nu som han var då han först kom.
Jag funderade många gånger på om det var rätt att låta honom få leva, om det var rätt att låta honom stå ut med allt som var så obehagligt. Det gjorde många gånger ont att se hur han kunde kasta sig undan och trycka sig mott mig då något föll från himlen, då en lampa lös "konstigt" eller då han åt mat och skålen lät lite. Jag får nog aldrig veta om det var fel eller inte men jag ångrar inte att han fick flytta hem till mig, att jag fått utvecklas med honom, se alla hans framsteg och se hur han är idag. Jag kan ärligt säga att hans livslust har återfunnit både kroppen och ögonen.
